Ovillkorligt stöd till Ukraina är en återvändsgränd

Det militära stödet till Ukraina är stort och brett. Sedan Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har samtliga länder, främst EU och USA bidraget med ett stöd motsvarande 1053 miljarder kronor. Sverige har gjort ett totalt åtagande för militärt stöd på cirka 125 miljarder kronor, vilket inkluderar stöd som kommer att ges under perioden fram till och med april 2025 (och vidare till slutet av 2026). Det övriga icke militära stödet från samtliga länder uppgår till cirka 1610 miljarder kronor. Det innebär att det totala stödet till Ukraina hittills uppgår till cirka 2663 miljarder kronor. Ser man till militärt stöd per capita intar nordiska och Baltiska länder i topp: Sverige ligger på en sjunde plats. Noteras ska att Danmark ligger etta och varje dansk har satsats drygt 14 000 kronor på Ukraina. Då har man också en statsminister, Mette Frederiksen, som föredrar krig, krig, krig, bättre än en dålig fred.

Som en liten not kan nämnas att Sveriges utgiftsområde Försvar och samhällets krisberedskap uppgår totalt till cirka 119 miljarder kronor. Det vill säga, Sverige har gett Ukraina militärt bistånd motsvarande hela den svenska försvarsbudgeten.

Nu pratar vi om det militära stödet. Inkluderar vi även finansiellt stöd, bidrag, flyktinghjälp och så vidare kommer vi upp till lika mycket som det militära stödet. Det betyder att totalt har länderna bidragit med 5000 miljarder kronor till Ukraina.

Man kan då fråga sig om bidragen till Ukraina har varit förknippade med några former av villkor? Nej, faktiskt inte. Bidragen, eller stödet om man så vill kalla det, har varit och är villkorslöst. Det vill säga, Ukraina kan göra vad de vill med stödet utan restriktioner. Utöver detta har bidragsgivarna uttalat sig att Ukraina ska inta en styrkeposition innan förhandlingar. Det uttalas ofta av vår försvarsminister, vars titel kanske skulle bytas ut till krigsminister. Men vad är en styrkeposition? Ingen vet. Är det när Ukraina har kastat ut Ryssland från hela östra Ukraina. Ingår Krim i detta? Eller är det också när Ukraina har intagit delar av Ryssland för att få en starkare position i förhandlingar. Frågar man bidragsgivarna blir svaret, det avgör Ukraina. Ok, om man då lyssnar på Ukrainas president Zelensky och läser mellan raderna så är det när Ukraina har återtagit all mark efter 1991, inklusive Krim.

Frågan är då om detta är realistiskt och vad får det för konsekvenser i forma av att konflikten kan eskalera högst betydligt. Låt oss resonera kring farorna att det militära stödet till Ukraina sker helt utan villkor från givarländerna.

Risken med obegränsat stöd – En väg mot eskalering?

Militär hjälp från västländer till Ukraina är avgörande för landets försvar mot Rysslands aggression. Men ett stöd helt utan villkor, där Ukraina har full frihet att använda det enligt eget gottfinnande, kan skapa risker för okontrollerad eskalering av konflikten.

Ökad Risk för Misstag och Överträdelser av Röda Linjer: Utan tydliga ramar ökar risken för att Ukraina använder de tillhandahållna vapnen på sätt som Ryssland uppfattar som en direkt attack. Ryssland har kommunicerat "röda linjer" som kan provocera fram en kraftig motreaktion om de korsas.

Minskad Kontroll för Givarländerna: Ett villkorslöst stöd innebär att givarländerna frånsäger sig möjligheten att påverka konfliktens utveckling. Beslut med globala konsekvenser kan fattas ensidigt av Kiev baserat på deras militära behov utan hänsyn till bredare geopolitiska risker.

Risk för "Scope Creep" och Eskalationsspiral: Villkorslöst stöd kan leda till att mer avancerade vapen skickas och används intensivare, vilket kan skapa en eskalering som kan leda till att Ryssland känner sig hotat och svarar med oproportionerliga medel.

Den Nukleära Dimensionen: Okontrollerad eskalering kan leda till att Ryssland överväger kärnvapen. Strategiska förluster för Ryssland som ses som existentiella hot kan öka risken för att kärnvapentröskeln passeras, med katastrofala följder.

Försvårad Diplomati: Om Ukraina har fria händer, kan incitamenten för diplomatisk lösning minska samtidigt som Ryssland ser västvärldens stöd som bevis för mål om totalt nederlag, vilket minskar viljan att förhandla.

En central del av stödet med långdistansmissiler från väst är att ge Ukraina möjlighet att bekämpa ryska styrkor och mål inom Ukrainas internationellt erkända gränser, inklusive ockuperade områden.

Detta inkluderar användning av långdistansvapen mot:

• Logistiknav och försörjningslinjer: För att försvåra för Ryssland att underhålla sina trupper vid fronten.
• Kommandocentraler och högkvarter: För att störa den ryska ledningen och kontrollen.
• Truppkoncentrationer och baser: För att minska Rysslands militära kapacitet på ockuperat territorium.
• Flygfält och militära installationer (t.ex. på Krim): För att slå mot Rysslands förmåga att projicera makt in i Ukraina.

Hur resonerar Väst och Ukraina

Användningen av dessa vapen på ukrainskt territorium (inklusive Krim) är det primära syftet med mycket av stödet. Det ses generellt som legitimt självförsvar. Avancerade vapensystem har också tillåtits att användas inom Rysslands gränser, alltså icke ockuperade områden, vilket representerar en policyförändring hos flera västländer. Förändringen skedde främst som svar på Rysslands offensiv från baser nära gränsen, utom räckhåll för många ukrainska vapen men inom räckhåll för västerländska system. Vissa länder tillåter nu sådan användning, Till exempel tillåter USA det för att försvara Charkiv och slå mot ryska styrkor som attackerar från ryskt territorium.

Ett annat exempel är Krimbron som är ett strategiskt mål för Ukraina. Zelensky är mycket mån om att på något vis mer eller mindre utplåna Krim bron. Det finns rapporter om att Ukraina använder ATACMS-missiler mot mål på Krim, inklusive flygbaser. USA har gett tillstånd att använda dessa vapen mot mål inom Ukrainas internationellt erkända gränser, vilket inkluderar Krim. Detta är acceptabelt, anser väst, då Ukraina och större delen av världen anser fortfarande Krim vara ukrainskt territorium. Det gör att när västländer ger tillstånd för attacker på Krim, ser de det som legitima handlingar för att befria ockuperat ukrainskt land.Det är också en realitet att den absoluta majoriteten av världens länder och FN inte erkänner Rysslands annektering och ser Krim som ukrainskt territorium. Att "acceptera realiteter" i meningen att legalisera annekteringen skulle underminera grundläggande principer om territoriell integritet och förbjuda användning av våld för att ändra gränser.

Ukrainas Perspektiv: För Ukraina är återtagandet av Krim också ofta framställt som existentiellt för landets suveränitet och fullständiga återupprättande inom sina internationellt erkända gränser.

Att acceptera realiteter och prioritera eftergifter för fredag

Det ser alltmer hopplöst ut för Ukraina att med militära medel vinna kriget. Det är en slutsats som man kan dra utifrån de rapporter som kommer in från slagfältet. Det finns även signaler som anger att Ryssland redan börjat inleda en stor offensiv. En sådan offensiv blir svår att bekämpa. USA:s stöd kommer att avta då Bidens sista vapenleverans tynar bort. Det blir också svårt för Trump, om han nu vill, att få kongressen och sin väljarbas att gå med på nya stora militära stöd. EU vill fortsätta stödet och öka det men det blir svårt att ersätta USA:s militära stöd. Och vapen kan inte leva sitt eget liv. Vapensystemen måste ingå i en militär strategi och med en ledning och det finns inte nu som det gjorde i början av kriget.

Ett bra sätt att förstå detta är att läsa den berömda artikeln från New York Times, The Secret History of America's Involvement in the Ukraine War, av Adam Entous

Där framgår tydligt att kriget leddes av USA från Wiesbaden i Tyskland. Amerikanarna berättade för ukrainarna vad de skulle göra. De fick alla underrättelser, från strategi till detaljer så som koordinater. Vad ska attackeras. Hur ska attacken genomföras och när. Det var amerikanarna som styrde och genomförde kriget och ukrainska soldater utförde det hela. I princip var det ett krig mellan USA och Ryssland. Det otänkbara hade blivit verkligt. USA var nu invävt i dödandet av ryska soldater på suverän rysk mark.

I oktober 2022, när CIA hade utrymme att agera på själva Krim, började CIA i hemlighet stödja drönarattacker mot hamnen i Sevastopol. Samma månad hörde amerikansk underrättelsetjänst Rysslands befälhavare i Ukraina, general Sergej Surovikin, tala om att faktiskt göra något desperat: använda taktiska kärnvapen för att hindra ukrainarna från att korsa Dnipro och ta sig raka vägen till Krim. Fram till dess hade amerikanska underrättelsetjänster uppskattat risken för att Ryssland skulle använda kärnvapen i Ukraina till 5 till 10 procent. Nu, sa de, om de ryska linjerna i söder kollapsade var sannolikheten 50 procent.

Och en ytterligare röd linje passerades när till slut amerikanerna gav upp inför ukrainska krav. I mitten av augusti 2024 avfyrade ukrainarna, med Wiesbadens motvilliga hjälp, en salva ATACMS mot bron. Bron föll inte ner; Attacken lämnade några "gropar" som ryssarna reparerade.

Med Trump har denna möjlighet nu försvunnit och EU kan inte ersätta det amerikanska stödet. Det betyder att desto längre kriget fortsätter desto mer mark kommer Ryssland att ta. Freden blir dyrare för Ukraina.

För att lösa kriget och att det ukrainska folket ska få kvar ett eget självständigt land och minska lidandet måste Ukraina och väst inse några faktiska realiteter. Låt oss bryta ner detta.

"Acceptera realiteter" och Krims status:

Realiteten på marken: Det är en realitet att Ryssland de facto kontrollerar Krim sedan 2014 och har integrerat det i sin administrativa och militära struktur. De har också en stark militär närvaro och Svartahavsflottans bas där.

"Ryssland kommer aldrig att lämna Krim / Existentiell betydelse":

Detta är Rysslands uttalade position. Krim har enorm strategisk betydelse (kontroll över Svarta havet) och en djup symbolisk och historisk betydelse i den ryska nationella berättelsen. Många bedömare anser det osannolikt att någon rysk ledare under överskådlig framtid frivilligt skulle ge upp Krim. Att förlora Krim militärt skulle sannolikt ses som ett katastrofalt nederlag i Moskva. En annan risk är att kriget skulle eskalera och Ryssland svara med taktiska kärnvapen. Se här ovan.

Existentiell Betydelse: Om Ryssland uppfattar hotet mot Krim som existentiellt, ökar risken för att de tar till extrema åtgärder.

"ATACMS mot Krim ytterst farligt":

Givet punkterna ovan är attacker mot Krim, särskilt med avancerade västerländska vapen, förenade med betydande eskalationsrisker. Just eftersom Ryssland ser Krim som så viktigt och som "ryskt", är risken för en kraftig reaktion högre än vid attacker mot andra ockuperade områden. Detta är en kalkylerad risk som Ukraina och dess understödjare tar, baserat på bedömningen att Ukraina har rätt att försvara sig och återta sitt territorium, och att Rysslands "röda linjer" kanske inte är så absoluta som de framställs.

Men man kan vända på det. En röd linje kan korsas och det går bra. Och så kan man göra det en gång till. Och kanske ytterligare en gång. Men till slut kommer man till en punkt där Ryssland ser att nationens existens hotas och då vidtar Ryssland kraftiga åtgärder. Att föra en sådan politik, som stöds av väst och Ukraina är ytterst farligt och ansvarslöst.

"NATO expansionen som är grunden till kriget":

Detta är Rysslands huvudsakliga narrativ och en ståndpunkt som delas av vissa analytiker och kritiker av västs politik. Argumentet är att Natos utvidgning österut efter kalla kriget ignorerade ryska säkerhetsintressen, trängde Ryssland och skapade förutsättningarna för konflikten.

Motargumentet (som dominerar i väst och Ukraina): Att se NATO-expansionen som den enda eller ens främsta grunden till kriget är en omtvistad förenkling. Det ignorerar Ukrainas egen vilja och Rysslands egna uttalade mål och ageranden under åren (Georgien 2008, Krim 2014, Donbas 2014). Dock är det ovedersägligt att NATO-frågan är en central del av den bredare konflikten och Rysslands säkerhetspolitiska tänkande.

Min syn är att eskaleringen av kriget måste undvikas. Stödet till Ukraina kan inte vara villkorslöst då det antagligen kommer att leda till att Ryssland ställs mot väggen. Enda vägen för Ryssland är då taktiska kärnvapen. Ryssland kan inte förlora Krim och acceptera Ukraina i NATO. Det är svårsmält men en realitet. En annan realitet är att Ryssland är världens största kärnvapenmakt. Det kan man inte bortse ifrån även om det känns svårt att smälta. Hur ska då stödet till Ukraina utformas. Mer om detta längre fram. Men innan dess några seriösa och välrenommerade tänkare inom internationella relationer som stöder en mer realistisk syn och diplomati med svåra eftergifter, dock nödvändiga för fred.

Professor Glenn Diesen, Professor Jonathan Haslam, Överste Douglas Macgregor, och Professor John Mearsheimer – är alla välkända röster som, från olika utgångspunkter (realism, historisk analys, militärstrategi), har argumenterat för liknande slutsatser som jag beskrivit här ovan.

• Professor John Mearsheimer: Kanske den mest kända förespråkaren inom den "realistiska" skolan. Han har länge argumenterat för att USA:s försök att dra in Ukraina i väst (både EU och särskilt NATO) var en strategisk blunder som korsade en röd linje för Ryssland och gjorde konflikten närmast oundviklig. Han menar att stormaktspolitikens logik, inte nödvändigtvis rysk inneboende aggressivitet, är huvudförklaringen.
• Professor Glenn Diesen: Fokuserar ofta på geoekonomi och Rysslands relation till Europa och Asien. Han argumenterar för att västs försök att isolera Ryssland och förhindra dess integration med Europa (särskilt Tyskland) har bidragit till konflikten och driver Ryssland mot öst. Han ser NATO-expansionen som ett verktyg i denna bredare geostrategiska kamp.
• Professor Jonathan Haslam: En framstående historiker av Ryssland och internationella relationer. Hans analyser tenderar att vara djupt rotade i historiska mönster och stormaktsrivalitet. Även om hans fokus kan vara bredare, pekar hans arbete ofta på hur tidigare händelser och missförstånd i relationen mellan Ryssland och väst har byggt upp den nuvarande situationen, där NATO-frågan är central.
• Överste Douglas Macgregor: En pensionerad arméöverste och militäranalytiker. Han är ofta starkt kritisk mot vad han ser som USA:s interventionistiska utrikespolitik och dess militära strategier. Han har argumenterat för att stödet till Ukraina förlänger ett krig som Ukraina inte kan vinna militärt och ökar risken för en direkt konfrontation med Ryssland. Han ser ofta NATO-expansionen som en onödig provokation.

Hur ska då stödet till Ukraina utformas. För att undvika eskalering av kriget och i förlängningen ett kärnvapenkrig ska Ukraina uttala sig om några viktiga fundament och om Ukraina gör det så kan stödet fortsätta. I ett sådant läge vet Ryssland vad de kan förhålla sig till. Det kan ge signaler till Ryssland att minska sin aggression i Ukraina och se att fredsförhandling är möjliga. Ryssland vill inte ha en vapenvila utan ett fredsavtal. Därför måste stödet till Ukraina kopplas till ett embryo av fredsförhandling.

Följande bör ligga som grund för fortsatt stöd till Ukraina och ska uttalas av Ukraina.

Utgångspunkten är att koppla stödet till Istanbulkommunikén: Ukrainas Skriftliga Fredsförslag (mars 2022)

1. Permanent Neutralitet och Alliansfri Status. Det vill säga inget NATO medlemskap
2. Krim: Frysa frågan om Krims status i 15 år.
3. Villig att inleda fredsförhandlingar. Utgå från Istanbuls förhandlingarna och få till stånd Istanbul 2.0

Genom att koppla stöd till ovan och att Ukraina uttalar sin vilja att efterleva detta kan stödet till Ukraina fortsätta. Stödet blir inte villkorslöst utan hållbart och kopplat till realiteter. Det ger en möjlighet till Ryssland att se hur konflikten kan sluta och göra Ryssland villig att inleda fredsförhandlingar och stoppa sin aggression mot Ukraina.

Vad är alternativet? Ja, fortsatt kriga i många år till, eller att Ryssland tar än mer mark. Eller att kriget eskalerar och risken för ett kärnvapenkrig ökar och kanske realiseras. Allt annat är bättre än det. Det finns ingen rättvis fred. Det har aldrig funnits någon rättvis fred. Det finns bara en acceptabel fred.

Not

Istanbulkommunikén: Ukrainas Skriftliga Fredsförslag (mars 2022)

1. Permanent Neutralitet och Alliansfri Status:

• Ukraina anta en status som permanent neutral, alliansfri och kärnvapenfri stat.
• Avstå från ambitionerna att gå med i NATO eller andra militära allianser.
• Denna neutrala status ska förankras i Ukrainas konstitution, troligen via en nationell folkomröstning efter att alla ryska trupper dragits tillbaka.

1. Internationella Säkerhetsgarantier:

• Som ersättning för NATO-medlemskap och som en förutsättning för neutraliteten, ska Ukraina få starka, juridiskt bindande säkerhetsgarantier från en grupp garantstater. Dessa kan vara medlemmar i FN:s säkerhetsråd (Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike, USA), samt Turkiet, Tyskland, Kanada, Italien, Polen och Israel.
• Mekanism: Garantierna skulle fungera liknande NATO:s artikel 5. Om Ukraina attackerades igen skulle garantstaterna, efter brådskande konsultationer (inom max 3 dagar), vara skyldiga att ge Ukraina assistans, inklusive militär hjälp och potentiellt upprättandet av en flygförbudszon.

1. Territoriella Frågor (separat hantering):

• Krim: Frysa frågan om Krims status i 15 år. Under denna period skulle Ukraina och Ryssland förbinda sig att inte använda militära medel för att försöka lösa frågan, utan istället föra bilaterala förhandlingar om halvöns framtida status.
• Donbas: Statusen för de delar av Donetsk och Luhansk Oblast som var ockuperade av Ryssland och dess proxystyrkor före den 24 februari 2022 (ibland kallat ORDLO) ska tas upp separat i direkta förhandlingar mellan presidenterna Zelenskyj och Putin vid ett framtida toppmöte. Förslaget specificerade inte en lösning, utan en process.

1. Inga Utländska Militärbaser:

• Ukraina ska förbinda sig att inte tillåta utländska militärbaser eller trupper på sitt territorium.

1. Ukrainas EU-medlemskap:

• Avtalet skulle inte hindra Ukrainas strävan efter medlemskap i Europeiska unionen. Ryssland skulle enligt förslaget inte motsätta sig detta.

Det visar Ukrainas vilja att göra betydande eftergifter gällande sin geopolitiska orientering (NATO) i utbyte mot konkreta och trovärdiga säkerhetsgarantier och ett slut på kriget