Betydelsen av att ha ett historiskt perspektiv när man ska diskutera kriget i Ukraina

Sammanfattning

Denna text undersöker betydelsen av ett historiskt perspektiv i diskussionen om kriget i Ukraina, och hur detta perspektiv kan hjälpa till att förstå den pågående konflikten.

Kriget i Ukraina förenklas ofta till att handla om Putins imperialistiska ambitioner, men det är viktigt att förstå att en sådan analys är för snäv. Det är avgörande att se världen från alla parters perspektiv för att kunna föra konstruktiva samtal och förhandlingar, snarare än att anta en ensidig syn. På den punkten har EU mycket att lära. Trump administrationen uppvisar däremot en mer mognad. Många hävdar att USA går Rysslands ärenden. Men det handlar inte om det utan USA börjar inse vissa realiteter som man inte kan bortse ifrån.

Historien om det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen ger viktiga insikter i dagens krig i Ukraina. Warszawapaktens bildande och senare upplösning, samt NATO:s expansion österut, har skapat en komplex geopolitisk situation som bidragit till dagens spänningar.

Särskilt efter Sovjetunionens kollaps började NATO att expandera, vilket Ryssland uppfattade som ett hot. För Ryssland var det oacceptabelt att Ukraina skulle gå med i NATO, vilket ledde till ökad spänning och i slutändan till kriget i februari 2022.

Kriget i Ukraina kan spåras tillbaka till presidentvalet 2004, som ledde till den Orangea revolutionen och en strävan mot västerländsk integration. Den politiska instabiliteten fortsatte och kulminerade i 2014 års revolution, där Viktor Janukovytj avsattes, vilket i sin tur ledde till Rysslands annektering av Krim.

Konflikten i östra Ukraina, där proryska separatister utropade självständighet, fördjupade krisen. Minskavtalen försökte lösa konflikten, men misslyckades att skapa en varaktig fred. Här har båda parter en stor skuld.

Från 2021 till 2022 ökade spänningarna, och den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina. Detta markerade en ny och mer brutal fas av konflikten, med omfattande internationella reaktioner och sanktioner mot Ryssland samt ett starkt militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina.

Under 2023 och 2024 har kriget fortsatt med varierande intensitet, och Ryssland har anpassat sina strategier. Det har blivit tydligt att konflikten kan bli utdragen, vilket skapar en humanitär kris och påverkar den globala stabiliteten.

Avslutningsvis betonas vikten av diplomati och förhandlingar för att nå en varaktig fred. Det framhävs att både Ukraina och Ryssland har oförenliga krav, vilket gör det svårt att nå en överenskommelse. En acceptabel fred kan endast uppnås genom att man tar hänsyn till båda parters intressen och behov. En fred helt på Ukrainas villkor, vilket lyfts fram av EU, är helt omöjligt. Snarare är det så att Ukraina kommer att tvingas till att inse realiteter och desto längre kriget kommer att pågå desto dyrare blir freden för Ukraina. EU och Ukrainas krigspolitik måste bytas ut till fredspolitik. Vi måste också försonas med tanken om att det finns ingen rättvis fred. Det finns bara en acceptabel fred.

Introduktion

När vi diskuterar krig och konflikter i världen är det av yttersta vikt att ha ett historiskt perspektiv. Detta perspektiv ger oss inte bara en djupare förståelse för de aktuella händelserna, utan det hjälper oss också att dra lärdomar från det förflutna, undvika tidigare misstag och skapa en mer fredlig framtid. Genom att analysera historiska mönster, orsaker och konsekvenser kan vi bättre förstå varför konflikter uppstår och hur de kan lösas eller förebyggas.

När det gäller kriget i Ukraina är det lätt att ha en förutbestämd uppfattning. Den mest vanliga är att Putin är en imperialist och vill återställa Sovjetunionens gränser samt lägga beslag på stora delar av Europa. Om vi antar att detta stämmer så borde detta faktum inte vara ett skäl till att inte prata med Putin. Det är bara med förhandlingar och samtal vi kan lösa konflikter. Och ett bra sätt att börja med är att se världen från "motståndarens" sida.

Men frågan är om kriget i Ukraina har en så enkel förklaring att Putin plötsligt ville expandera Ryssland och att Ukraina är det första steget i en större plan?

Tar man del av debatten så inser man att samtliga parter vägrar att se världen från motståndarens glasögon. I Ryssland, ja, men även i väst och inte minst i USA (innan Trump administrationen). Biden administrationen kan kännetecknas av att man ville föra en hård politik mot Ryssland och stödet till Ukraina var villkorslöst. Ukraina äger sanningen. Stödet ska pågå tills Ukraina är nöjda och vunnit, trots hur mycket det än kostar, hur lång tid det än tar och oavsett hur många miljoner unga människor som offras vid fronten och oavsett hur många oskylda civila som dör och skadas. Förhandlingar ska genomföras under Ukrainas villkor och från en Ukraina styrkeposition. Det är en utgångsposition som delas av samtliga europeiska länder, utom Ungern och Slovakien,

En förhandling med Ryssland kan aldrig starta med dessa utgångspunkter. Det måste till en annan insikt och oavsett vad vi tycker om Donald Trump så är det precis det han vill åstadkomma. Donald Trump har inte närmat sig Ryssland, som ofta nämns i media och bland politiker i EU. Donald Trump vill starta förhandlingar och se vad dessa kan leda till. Varken mer eller mindre. Man kan säga att Donald Trump har en mer nyanserad bild och insett vissa grundläggande realiteter. Det är en bra strategi då Trump har stått utanför alla politiska och militära beslut och egentligen är den enda som kan föra respektfulla samtal med Ryssland. Och som jag kommer visa här nedan är grunden till kriget i Ukraina en effekt av relationen mellan USA och Ryssland.

Det andra är att Ryssland aldrig har motsatt sig fredssamtal. Ett avtal var nära att tecknas under senvåren 2022 men av olika skäl havererade detta, vilket beskrivs längre fram.

Men låt oss gå in på varför kriget egentligen uppstod. Nästan alla politiker och medborgare i Europa, inte minst i Sverige, menar att Putin anföll Ukraina enbart för att lägga sig under landet och därefter gå vidare västerut för att inta resten av Europa. Men är det sant?

Det kalla kriget

För att förstå kriget i Ukraina måste vi gå tillbaka till det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Det kalla kriget blev ett resultat av andra världskriget då två stora makter ställdes mot varandra, ett kommunistiskt sovjetunionen och USA.

Warszawapakten, formellt känd som Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, bildades 1955 som en militär allians av de kommunistiska staterna i Östeuropa under ledning av Sovjetunionen. Syftet var att motbalansera NATO, eller North Atlantic Treaty Organization. Bildandet ägde rum 1949 som en militär allians för att motverka det sovjetiska hotet under kalla kriget.

Under 1980-talet började spänningarna inom Warszawapakten att öka, i takt med att flera av dess medlemsländer upplevde ekonomiska problem, politisk instabilitet och växande folkligt missnöje med de kommunistiska regimerna. Sovjetunionens ledare, Mikhail Gorbachev, introducerade reformprogrammen perestrojka (omstrukturering) och glasnost (öppenhet), som inspirerade liknande reformrörelser i andra Warszawapaktens länder.

1989 var ett avgörande år för Östeuropa, med en serie fredliga revolutioner som störtade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Dessa händelser visade på en kollaps av det kommunistiska styret och ett växande krav på demokratiska reformer och ekonomiska förändringar. Berlinmurens fall och den efterföljande återföreningen av Tyskland var symboliska för kommunismens slut i Östeuropa.

Warszawapaktens upplösning

I takt med att de kommunistiska regimerna föll, förlorade Warszawapakten sin legitimitet och sitt existensberättigande. De nya demokratiska regeringarna i Östeuropa började distansera sig från Sovjetunionen och uttryckte intresse för att integreras med Västeuropa och NATO. Den formella upplösningen av Warszawapaktens militära strukturer skedde den 1 juli 1991, och organisationens slutliga upplösning skedde den 25 februari 1991, när försvarsministrarna för de återstående medlemmarna beslutade att formellt upplösa alliansen.

Warszawapaktens upplösning markerade slutet på det kalla kriget och början på en ny era av europeisk integration och säkerhetssamarbete. Flera av de tidigare medlemmarna av Warszawapakten har sedan dess anslutit sig till NATO, vilket har bidragit till att forma den nuvarande säkerhetsordningen i Europa.

Utvidgning av NATO - Öppna dörrars politik

När Berlinmuren föll 1989 och de öst- och västtyska staterna återförenades, fördes det intensiva samtal mellan USA, Västeuropa och Sovjetunionen om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av återföreningen. Ett centralt ämne var huruvida NATO skulle utvidgas till att omfatta det återförenade Tyskland. Under dessa förhandlingar, i synnerhet de som ägde rum under 1990, hävdar vissa källor att västerländska ledare, inklusive USA:s utrikesminister James Baker, gav muntliga försäkringar till Gorbachev. NATO ska inte expandera en tum österut i samband med Tysklands återförening.

Det är viktigt att notera att det inte finns några skriftliga avtal eller officiella dokument som bekräftar dessa löften. Västmakterna hävdar att inga sådana formella åtaganden gjordes, medan Ryssland har hållit fast vid att dessa muntliga löften gavs och bröts när NATO började expandera. Professor Jeffrey Sachs, en av världens ledande tänkare inom internationella relationer har utryckt att det fanns en uppgörelse och det här är en mycket viktig slutsats.

Trots debatten om dessa löften, började NATO att expandera österut med antagandet av nya medlemmar från de tidigare Warszawapakten och sovjetrepublikerna.

Med Sovjetunionens kollaps fann USA ett gyllene tillfälle att dra nytta av situationen. En gång för alla kunde man på riktigt minska den forna ärkefienden styrka och geopolitiska betydelse. Ett expanderat NATO blev det viktigaste verktyget för denna process.

1994 skrev president Bill Clinton under en viljeförklaring att expandera NATO till Ukraina och öppna dörren för alla länder som vill gå in i NATO, oavsett vad Ryssland tycker.

Nu blev det fritt fram för länder i det forna Östeuropa att ansluta sig till NATO. Detta inkluderade länder som Polen, Ungern och Tjeckien 1999, följt av ytterligare utvidgningar under 2000-talet med följande länder.

• Bulgarien - 2004
• Estland - 2004
• Lettland - 2004
• Litauen - 2004
• Rumänien - 2004
• Slovakien - 2004
• Slovenien - 2004
• Albanien - 2009
• Kroatien - 2009

Notera att Västtyskland gick med i NATO 1955. När sedan När Tyskland återförenades den 3 oktober 1990, blev de territorium som tidigare tillhört Östtyskland en del av det enade Tyskland, som redan var medlem i NATO

NATO:s expansion blev en källa till spänningar mellan Ryssland och västvärlden och är den faktor som bidragit till den försämrade relationen.

Ryssland var inte nöjda med NATOS expansion eftersom det skapade en militär obalans och ett verkligt hot mot Rysslands existens. Ryssarna accepterade detta faktum men det fanns en röd gräns som Ryssland aldrig kommer att acceptera och det är om Ukraina går in i NATO (även Georgien var en röd gräns). I ett sådant scenario skulle Rysslands Svartahavsflotta stängas inne samt att Moskva skulle stå 7 minuter från en kärnvapenattack via Ukraina. En helt oacceptabel situation för Ryssland.

Professor Jeffrey Sachs har jämfört det med om USA skulle acceptera ryska och kinesiska kärnvapen längst USA:s gräns till México och Kanada. Självklart skulle USA aldrig acceptera detta. Under Cuba krisen 1961 höll faktiskt en sådan situation att uppstå och president Kennedy agerade starkt mot Sovjetiska kärnvapen på Cuba. I sista stund valde Kruskopf att vända båtarna med kärnvapen för att ta sig hem till Sovjetunionen. I gengäld monterade USA ner kärnvapenmissiler i Turkiet.

Alla amerikanska administrationer har fört samma politik att USA ska dominera världen och som verktyg har man NATO och Europa som följt USA:s diktat i denna fråga. Vad vi nu ser är Donald Trump som gör avsteg från denna process, men mer om detta längre fram.

Med NATO expansionen och den öppna dörrens politik såg USA möjligheten att mer eller mindre agera fritt. År 2002 beslutade president George Bush att placera ut avancerade missilsystem presumtivt laddade med kärnvapen i den forna östländerna, nära Rysslands gräns. Ryssland med Putin protesterade men gjord inget mer. Man gjorde heller ingen stor sak av att USA gick in i Irak och expanderade i mellanöstern. Men spänningarna mellan länderna ökade avsevärt.

NATO och Ukraina

För att förstå kriget i Ukraina kan vi inte bortse från NATO:s politik att även välkomna Ukraina till gemenskapen.

Presidentvalet i Ukraina 2004

Under hösten och vintern 2004 hölls presidentval i Ukraina som kom att bli en vändpunkt i landets historia. Valet präglades av anklagelser om valfusk, massprotester och internationell uppmärksamhet. Det var också startskottet för den så kallade "Orangea revolutionen".

Inför presidentvalet 2004 stod Ukraina vid ett vägskäl. Landet hade under lång tid präglats av korruption och politisk instabilitet. Den sittande presidenten, Leonid Kutjma, hade styrt landet sedan 1994 och hans efterträdare skulle antingen fortsätta hans politik eller bryta med det förflutna och föra landet närmare europeiska värderingar och standarder.

De två huvudkandidaterna i valet var Viktor Janukovytj, som stöddes av den sittande makten och hade ett starkt stöd från östra och södra delen av landet, och Viktor Jusjtjenko, som representerade oppositionen och hade ett starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Jusjtjenko förespråkade reformer, en kamp mot korruption och närmare band till EU och NATO.

Vid omvalet i december segrade Viktor Jusjtjenko med en tydlig majoritet. Valet betraktades som rättvist och transparent av internationella observatörer. Jusjtjenkos seger markerade slutet på den Orangea revolutionen och början på en ny era i Ukrainas historia.

Jusjtjenko svors in som president den 23 januari 2005. Hans tid vid makten präglades av fortsatta utmaningar, inklusive politiska motsättningar och ekonomiska svårigheter. Trots detta betraktas Orangea revolutionen som en seger för demokratin och folkets vilja i Ukraina.

Presidentvalet i Ukraina 2009

Efter den Orangea revolutionen och valet av Viktor Jusjtjenko som president, präglades Ukraina av en tid av politisk omvälvning och ekonomiska utmaningar. Jusjtjenkos mandatperiod kännetecknades av ansträngningar att föra landet närmare väst och genomföra demokratiska reformer. Trots detta fortsatte korruption och politiska konflikter att vara utbredda.

Inför presidentvalet 2009 var det politiska landskapet fortsatt splittrat. Den sittande presidenten Viktor Jusjtjenko hade tappat mycket av sitt stöd på grund av bristande framgångar med reformer och ekonomiska svårigheter. Samtidigt hade landet drabbats hårt av den globala finanskrisen 2008, vilket ytterligare förvärrade situationen.

De två främsta kandidaterna i presidentvalet 2009 var Viktor Janukovytj, som återigen representerade det proryska blocket och hade stöd från östra och södra Ukraina, och Julia Tymosjenko, den tidigare premiärministern som var en av ledarna under Orangea revolutionen och hade starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Tymosjenko förespråkade fortsatt integration med EU och NATO samt reformer för att bekämpa korruption.

Presidentvalet 2009 hölls i två omgångar. Den första omgången ägde rum den 17 januari 2010, där ingen av kandidaterna lyckades få en absolut majoritet av rösterna. Den andra omgången ägde rum den 7 februari 2010, där Viktor Janukovytj segrade över Julia Tymosjenko med en knapp majoritet.

Efterspel och betydelse

Viktor Janukovytj svors in som president den 25 februari 2010. Hans seger markerade en vändpunkt i Ukrainas politik, med en mer prorysk hållning och en minskad entusiasm för västerländsk integration. Janukovytjs tid vid makten präglades av fortsatta politiska konflikter och ekonomiska utmaningar, men även av ökande autoritära tendenser.

Presidentvalet 2009 var en viktig milstolpe i Ukrainas moderna historia, som visade på det fortsatta politiska och regionala splittringarna i landet. Det påverkade landets riktning och relationer med omvärlden för många år framöver. En av de viktigaste slutsatser var att Ukraina ville ha neutralitet och inte gå med i NATO.

Det här gick inte USA:s väg att expandera NATO och inkludera Ukraina. Nu gjorde USA något som man är ytterst duktig på, en dold maktändring i Ukraina, som resulterade i att Viktor Janukovytj avgick och flydde landet. Det blev också startskottet på Rysslands annektering av Krim

Rysslands annektering av Krim 2014

För att förstå Rysslands annektering av Krim 2014 måste vi börja med när Viktor Janukovytj avsattes som president i Ukraina 2014 efter en serie massiva protester och demonstrationer, kända som Euromajdan. Protesterna började i november 2013 när Janukovytj beslutade att avbryta förhandlingarna om ett associeringsavtal med Europeiska unionen och i stället stärka banden med Ryssland. Detta beslut mötte hårt motstånd från många ukrainare som förespråkade närmare integration med Europa.

Protesterna eskalerade under vintern 2013–2014 och ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Situationen nådde sin kulmen i februari 2014 när över 100 demonstranter dödades i Kiev. Under detta tryck och förlorad politiskt stöd flydde Janukovytj till Ryssland, och det ukrainska parlamentet röstade för att avsätta honom från sitt ämbete.

Men bakom protesterna och vem som egentligen iscensatte allt detta var USA som genom aktiva, men dolda handlingar genomförde maktförändringen. Två mycket aktiva personer var Victoria Jane Nuland, biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor samt USA:s Ukraina ambassadör Geoffrey Pyatt. Det finns faktiskt banduppspelningar på deras planer på att byta ut Viktor Janukovytj om det är nu någon som är tveksam.

Efter att Viktor Janukovytj avsattes som president i februari 2014, blev Oleksandr Turtjynov tillfällig president. Han tjänstgjorde i denna roll tills ett nytt presidentval kunde hållas. Vid valet i maj 2014 valdes Petro Porosjenko till president.

Janukovytjs fall från makten skapade en politisk kris i Ukraina och blev en avgörande faktor som ledde till Rysslands annektering av Krim och den pågående konflikten i östra Ukraina. Medan västvärlden såg händelserna som ett steg mot demokratisk utveckling och självbestämmande, uppfattade Ryssland dem som ett hot mot dess inflytande i regionen. Maktförändringen i Ukraina låg helt i USA:s intressen och planer och nu kunde arbetet med att expandera NATO även till Ukraina. Åren innan hade sju forna euroepiska östländer anslutit sig till NATO.

Bakgrunden till Rysslands angrepp på Krim 2014

NATOS expansion har faktiskt påverkan på Rysslands angrepp mot Krim 2014. Den ryska annekteringen av Krim är en komplex händelse med djupa historiska, politiska och strategiska rötter. För att förstå varför Ryssland beslutade att annektera Krim är det nödvändigt att undersöka flera faktorer som bidrog till detta beslut.

Krim har en lång och komplicerad historia som sträcker sig över flera århundraden. Den var en del av Ryssland sedan 1700-talet, och majoriteten av Krims befolkning identifierar sig som etniska ryssar. Under Sovjettiden blev Krim en del av den ukrainska sovjetrepubliken, men efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev Krim en del av det oberoende Ukraina. För många ryssar, inklusive ledande politiker som Vladimir Putin, är Krim en symbol för rysk historia och kultur.

Krims strategiska läge vid Svarta havet gör det till en geopolitisk pärla. Halvön är hem för den ryska Svartahavsflottan, som har sin bas i Sevastopol. Att ha kontroll över Krim ger Ryssland en militär och maritim närvaro i ett viktigt område. När den politiska situationen i Ukraina började destabiliseras, såg Ryssland en möjlighet att säkra sina geopolitiska intressen genom att ta kontroll över Krim.

Den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes, skapade ett maktvakuum i Ukraina. Den nya ukrainska regeringen var pro-västlig och sökte närmare band med EU och NATO, något som Ryssland såg som ett potentiellt hot mot sina intressen. Genom att annektera Krim kunde Ryssland dels stärka sin egen position, dels försvaga den nya ukrainska regeringen.

Rysslands annektering av Krim möttes av starka internationella fördömanden och sanktioner från västländer. Trots detta har Ryssland fortsatt att hålla fast vid sitt anspråk på Krim, vilket har lett till en utdragen konflikt med Ukraina och ökat spänningarna mellan Ryssland och västvärlden. Hade USA hållit sig borta från Ukrainas inre angelägenheter samt om NATO deklarerat att Ukraina aldrig ska tas in i organisationen hade Ryssland antagligen aldrig annekterat Krim. För Ryssland var det ett sätt att återställa vad de såg som en rättmätig del av sitt territorium och att skydda sina strategiska intressen i regionen.

Presidentvalet i Ukraina 2014

Efter att Viktor Janukovytj avsattes som president i februari 2014, tog Oleksandr Turtjynov över som tillfällig president. Ett nytt presidentval hölls i maj 2014 för att stabilisera landet efter den politiska krisen och de massiva protesterna kända som Euromajdan.

I valet deltog flera kandidater, men det var Petro Porosjenko som segrade med en betydande majoritet av rösterna. Porosjenko, en affärsman och tidigare utrikesminister, fick över 54% av rösterna, vilket innebar att ingen andra omgång behövdes. Hans närmaste konkurrent, Julia Tymosjenko, fick cirka 13% av rösterna.

Valet var en viktig händelse i Ukrainas moderna historia som markerade ett skifte mot västerländsk integration och bort från ryskt inflytande. Det genomfördes trots den pågående konflikten i östra Ukraina och Rysslands annektering av Krim, som skapade utmaningar för valets genomförande i dessa områden. Porosjenkos seger återspeglade en stark önskan bland många ukrainare att närma sig Europa och distansera sig från Ryssland.

Krisen i Luhansk och Donetsk

Konflikten började i kölvattnet av den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes och ersattes av en pro-västlig regering. Den nya regeringens västorienterade politik och Rysslands annektering av Krim skapade en djup splittring inom Ukraina, särskilt i de östra regionerna Luhansk och Donetsk, där en betydande del av befolkningen är rysktalande och har starka band till Ryssland.

I april 2014 utropade proryska separatister Luhansk och Donetsk som självständiga "folkrepubliker." Den ukrainska regeringen betraktade dessa utrop som olagliga och inledde en militär operation för att återta kontrollen över regionerna. Konflikten eskalerade snabbt till fullskaliga strider mellan ukrainska styrkor och separatistiska miliser, stödda av Ryssland.

Ryssland har officiellt förnekat direkt militärt stöd till separatisterna, men det finns omfattande bevis på rysk inblandning, inklusive leveranser av vapen, personal och ekonomiskt stöd.

Internationella aktörer som USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd.

Minskavtalen

För att försöka få slut på striderna ingicks Minskavtalen, Minsk I september 2014 och Minsk II i februari 2015. Dessa avtal föreskrev bland annat vapenvila, tillbakadragande av tunga vapen och utbyte av fångar. Trots dessa avtal fortsatte striderna med varierande intensitet under de följande åren.

Under denna period genomförde Ukraina en rad ekonomiska och politiska reformer, som stöddes av internationella institutioner som IMF och Världsbanken, som tillhandahöll finansiellt stöd.

Ukrainas relation med västvärlden stärktes betydligt under dessa år, med ökat samarbete med EU och NATO. Samtidigt förvärrades relationen med Ryssland, som såg Ukrainas närmande till väst som ett direkt hot mot sina intressen.

Trots de höga förväntningarna på Minskavtalen misslyckades dessa att uppnå en varaktig fred. Anledningarna var många och komplexa, och det är svårt att skylla helt och hållet på en enda part.

En av de främsta orsakerna var bristen på förtroende mellan de stridande parterna. Ukraina och de rysksupporterade separatisterna i Luhansk och Donetsk hade djupt rotade misstro i varandra, och detta gjorde det svårt att genomföra avtalen. Den ukrainska regeringen misstrodde Rysslands avsikter och såg deras stöd till separatisterna som ett hinder för fred. Samtidigt ansåg separatisterna att de inte fick tillräckligt erkännande för sina krav och att Ukraina inte uppfyllde sina åtaganden.

Ytterligare en faktor var de interna politiska och ekonomiska utmaningarna i Ukraina. Landet genomgick en period av betydande reformer och omvandlingar, vilket skapade inhemsk instabilitet och försvårade genomförandet av Minskavtalen.

Slutligen spelade internationella aktörer en roll i den fortsatta konflikten. USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd, men deras intressen och strategier var inte alltid helt i linje med Ukrainas behov och förmågor. Detta skapade ibland spänningar och missförstånd som ytterligare komplicerade fredsprocessen. Att helt skylla på Ryssland är alltså en för enkel sammanfattning.

Åren 2021–2022: Växande spänningar och Ryssland går in i Ukraina

I drygt 25 år hade Ryssland deklarerat att ett ukrainskt medlemskap i NATO skulle leda till konflikt och en stor risk för krig. Trots detta ändrade inte väst och NATO sina öppna dörrars politik. Nu nådde man vägs ände. Mot slutet av 2021 och början av 2022 ökade spänningarna kraftigt. Ryssland började samla stora truppstyrkor vid gränsen till Ukraina, vilket väckte internationell oro för en möjlig invasion. Trots upprepade diplomatiska ansträngningar för att avvärja en konflikt, gick Ryssland in i Ukraina den 24 februari 2022, vilket markerade början på en omfattande invasion och ett nytt kapitel i den långvariga konflikten.

Sammanfattning

Mellan 2014 och 2022 genomgick Ukraina en period av betydande omvälvning och konflikt. Från revolutionen och Krims annektering till striderna i östra Ukraina och den fullskaliga invasionen 2022, har landet kämpat för att bevara sin suveränitet och integritet samtidigt som det strävat efter närmare relationer med västvärlden. Under dessa år har USA med NATO fört en politik att inordna Ukraina till NATO. USA och västvärlden kände väl till att en sådan utveckling var helt oacceptabel för Ryssland och under flera år varnade Putin för att om inte denna politik och påverkanskampanj avslutas kommer det att leda till katastrof för Ukraina. Ryssland såg inga andra val för att skydda sina intressen och ytterst överlevnad som stat vid en eventuell större konflikt.

Fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul 2022

Efter den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022, har flera diplomatiska ansträngningar gjorts för att få slut på den pågående konflikten. En av de mest uppmärksammade insatserna var fredsförhandlingarna som hölls i Istanbul, Turkiet, i slutet av mars 2022. Dessa förhandlingar markerade ett viktigt steg i försöken att nå en överenskommelse och ett slut på fientligheterna.

Förhandlingsprocessen

Förhandlingarna initierades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, som erbjöd Istanbul som en neutral plats för samtalen. Förhandlingsdelegationerna från både Ukraina och Ryssland anlände till Istanbul i slutet av mars 2022. De två parterna möttes för att diskutera möjliga lösningar och villkor för en vapenvila och ett slut på konflikten.

Ukrainas krav

Ukraina lade fram flera nyckelkrav under förhandlingarna, inklusive:

• Omedelbar vapenvila och tillbakadragande av ryska trupper från ukrainskt territorium.
• Återställande av Ukrainas territoriella integritet, inklusive Krim och de östra regionerna som kontrolleras av proryska separatister.
• Internationella säkerhetsgarantier för att förhindra framtida aggressioner mot Ukraina.

Rysslands krav

Ryssland å sin sida presenterade också sina krav, som bland annat inkluderade:

• Ukrainas neutralitet och åtagande att inte gå med i NATO.
• Erkännande av Krim som en del av Ryssland.
• Autonomi för de separatistkontrollerade regionerna i östra Ukraina.

Resultat och efterspel

Även om förhandlingarna i Istanbul inte resulterade i en omedelbar överenskommelse, visade de på en viss vilja hos båda parter att diskutera fredliga lösningar. Förhandlingarna bidrog till att minska spänningarna något och lade grunden för framtida diplomatiska ansträngningar.

Trots detta fortsatte striderna i Ukraina men Istanbul-förhandlingarna var dock ett viktigt steg i rätt riktning och visade på möjligheten att genom dialog och diplomati arbeta mot en fredlig lösning på konflikten.

Men frågan är varför förhandlingarna kollapsade, egentligen. Professor Jeffrey Sachs har ett svar och som oberoende forskare torde hans ord väga tungt, inte minst av att han var på plats.

Förhandlingarna gick ovanligt bra och man började närma sig en uppgörelse. Men USA och Storbritanniens med Boris Johnson i spetsen (som för övrigt måste vara landets sämsta premiärminister någonsin) samt Joe Biden (som inte var vid sina fulla sinnens bruk) uppmanade Ukraina att vara modiga och heroiska och fortsätta kriget. Vi ska pressa Ryssland tillbaka så att alla ukrainska krav kan accepteras av Ryssland. Och Ukraina ska få all hjälp som krävs för detta. Zelenskyj motsatte sig inte. Genom detta beslut har antagligen en miljon unga ukrainska män och kvinnor förlorat sina liv och antagligen än fler ryska unga personer. Boris Johnson har motsatt sig denna beskrivning och menar att det fans ingen möjlighet till avtal då man inte kan lita på Putin och hans agenda är att gå vidare in i Europa. Ukraina är endast ett första steg.

Ser man på rysk utrikespolitik så hittar man en massa elände (och än mer om man betraktar USA:s utrikespolitik). Den interna situationen i Ryssland är också under all kritik, till exempel påverkan på forna sovjetrepubliker, mänskliga rättigheter, demokratiska fri och rättigheter och så vidare. Men faktum kvarstår att Ryssland aldrig har nämnt eller planerat att attackera det fria Europa. Vi kan tycka vad vi vill om Putin men Ryssland har inte dessa planer eller intressen.

Kriget i Ukraina: februari 2022 till februari 2025

Kriget i Ukraina, som började i februari 2022, har varit en av de mest förödande och komplexa konflikterna i modern tid. Det har involverat stora geopolitiska makter och drabbat miljontals civila.

Februari 2022: Invasionens början

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina, vilket markerade en dramatisk upptrappning av konflikten som hade pågått sedan annekteringen av Krim 2014 och kriget i Donbas. Den ryska invasionen kom efter månader av ökande spänningar och omfattande militär uppbyggnad vid gränsen.

Västvärlden reagerade snabbt med omfattande sanktioner mot Ryssland, vilket isolerade dess ekonomi och ledarskap. NATO och EU fördömde invasionen och började förse Ukraina med vapen och humanitärt stöd. Samtidigt mobiliserade tusentals frivilliga över hela världen för att stödja Ukraina.

2022: Det första krigsåret

Det första året av konflikten präglades av intensiv strid längs flera fronter. Ryssland försökte snabbt ta kontroll över stora delar av Ukraina, inklusive huvudstaden Kiev. Ukrainska försvarsstyrkor, med hjälp av västerländsk militär utrustning, lyckades dock slå tillbaka många av de ryska attackerna och bevara kontrollen över viktiga städer.

Kriget ledde till en massiv humanitär kris, med miljontals ukrainare som tvingades fly från sina hem. FN uppskattar att över 10 miljoner människor blev internflyktingar eller sökte asyl i andra länder. Infrastruktur, sjukhus och skolor blev måltavlor i striderna, vilket förvärrade lidandet för den civila befolkningen.

2023: Förändringar på slagfältet

År 2023 såg en förändring i krigets dynamik. Ukraina lanserade flera framgångsrika motoffensiver, vilket återtog betydande territorium. Dessa framgångar tillskrevs till stor del förbättrade taktiska färdigheter, bättre samordning av styrkor och fortsatt stöd från västerländska allierade.

Den ukrainska stora motoffensiven kan idag dock ses som ett misslyckande. Kriget gick in i ett ställningskrig. Det senaste året har dock Ryssland lärt sig kriget och anpassat insatser till mindre och effektivare anfall, inte mins med drönarstöd. Bombning fortsätter på vitala ukrainska infrastruktur. Idag kan man sammanfatta kriget med att Ryssland tar territorium sakta men säkert och tiden talar för Ryssland. Inte minst för att man har en betydligt större befolkning som kan sättas in i kriget.

I augusti anföll Ukraina Ryssland och anfallet sågs som en framgång. De senaste månaderna har kriget i Kursk gått över till ryska framgångar och det är bara en tidsfråga innan Ukraina slängs ut från Ryssland.

Trots massiva stöd från väst till Ukraina så ser det alltmer klart ut att Ryssland kommer att vinna kriget, även om det tar tid. Till detta ska läggas att Ryssland ser kriget som en vital säkerhetsåtgärd. Skulle Ukraina få så stor framgång att Ryssland förlorar tagna län samt Krim hotas, kommer Ryssland med all sannolikhet att använda taktiska kärnvapen. Ryssland kan helt enkelt inte förlora Krim och tillåta Ukraina in i NATO. Det är lika osannolikt som om Ryssland skulle förlora Moskva. Det kommer helt enkelt inte att hända.

Kortfattat kan man säga att ett orubbat och villkorslöst stöd till Ukraina för att landet ska återta all mark är en stor risk för ett kärnvapenkrig. Den enda lösningen är diplomati och EU måste ändra sin politik. Idag är det krigspolitik till all pris. I stället borde EU föra fredspolitik till all pris. Denna insikt har USA fått och det anger ett visst hopp.

2024: Mot en utdragen konflikt

Under 2024 blev det tydligt att konflikten inte skulle sluta inom en snar framtid. Vad vi nu kan skönja är att Ryssland lärt sig kriget. I ett första skede bedrev man kriget som om det vore 2: a världskriget. Kriget i Ukraina och í Kursk kännetecknas av en fullständig transparensgräns. Med avancerad spaningsteknik och satelliter vet man exakt var fienden finns och har en klar uppfattning om vad fienden planerar. Det betyder att stora enheter av stridsvagnar och annan militär utrustning blottas direkt. Dessa kan då enkelt bekämpas av långdistansvapen. Kriget har därför förvandlats till ett krig med små enheter med drönarstöd och information om fienden närvaro för att sedan bekämpa dem med långdistansvapen. Samtliga vapensystem kräver dock personal och Ukraina har nu svårt att rekrytera folk till fronten. Med en större befolkning kommer Ryssland att få ett övertag. Ekonomiska sanktioner har heller inte bitit på Ryssland. Alltmer tyder på att Ryssland sitter i förarsätet och kommer kriget att pågå något år till kommer Ryssland utöka sina ockuperade områden. Tiden talar för Ryssland och inget europiskt stöd till Ukraina kommer att ändra på detta. Desto längre kriget kommer att pågå desto dyrare fred kommer Ukraina att behöva betala.

En eskalering av kriget leder bara till ökat lidande. Vi måste nog försonas med tanken att Ryssland aldrig kommer att förlora kriget då det har en fundamental betydelse för Rysslands existens. EU borde också förstå att Ryssland kommer finnas kvar i flera hundra år framåt. Och till sist, skulle situationen bli ohållbar för Ryssland så talar vi om ett land som har världens största kärnvapenarsenal.

Februari 2025: En blick framåt och fredsförhandlingar

I februari 2025, tre år efter att kriget började, är situationen fortfarande mycket osäker. Striderna fortsätter, och det finns inga tecken på en omedelbar lösning. De långsiktiga konsekvenserna av konflikten – både för Ukraina och för den globala säkerheten – är ännu svåra att förutsäga. Det som är klart är att kriget har förändrat den internationella ordningen och lämnat djupa spår i människors liv.

Kriget i Ukraina är ett tragiskt exempel på de förödande effekterna av militär aggression och geopolitisk rivalitet. Trots den enorma mänskliga kostnaden finns det fortfarande hopp om att diplomati och internationellt samarbete kan leda till en varaktig fred.

USA:s synpunkter

Från USA:s sida har president Donald Trump klart uttalat sig om att kriget måste få ett omedelbart slut. USA har lagt ut några tecken och en är att en återgång till 2014 års gränser är mer eller mindre omöjligt. Vidare har man antytt att Ukraina måste bli neutral. Tänkbart att utgå från Istanbuls fördraget. Vidare anser USA att en fred helt på Ukrainas villkor kan aldrig hända. Rättvis fred eller inte, det får förhandlingar avgöra.

Ekonomiskt samarbete vad gäller värdefulla metaller med USA är en form av säkerhetsgaranti då en rysk aggression skulle innebära ett angrepp på vitala amerikanska intressen. En viktig säkerhetsgaranti är ukrainsk neutralitet och icke medlem i NATO. Säkerhetsgarantier kommer att utmejslas under förhandlingar Enligt uppgifterna ska USA också vilja utgå från Istanbulavtalet som förhandlades fram mellan Ryssland och Ukraina under april 2022.

Ukrainas krav

Ukraina har uttryckt en vilja att sätta sig vid förhandlingsbordet för att uppnå en rättvis fred, vilket president Volodymyr Zelenskyj har meddelat. Han betonade att ingen vill se ett oändligt krig och att Ukraina är redo att förhandla så snart som möjligt.

Ukraina kan inte gå med på att göra territoriella förluster, inklusive Krim. Man vill ha en rättvis fred och att det ska ske på Ukrainas villkor. Detta stöds också av EU länderna. Vidare vill Ukraina ha någon form av säkerhetsgarantier. Vidare ska Ukraina ha rätten att avgöra landets framtid, bland annat gå in i NATO och EU.

Rysslands krav

Ryssland har krävt att Ukraina förblir neutralt och inte går med i NATO. De insisterar också på att Krim ska erkännas som en del av Ryssland och att de separatistkontrollerade regionerna i östra Ukraina ska få autonomi. Ryssland har uttryckt att de inte är intresserade av en kortsiktig vapenvila, utan vill i stället nå ett långsiktigt fredsavtal. Ryssland har också krävt att västvärlden ska upphöra med vapenleveranser till Ukraina, vilket Ukraina och dess allierade har avvisat

Ryssland har också krävt att Ukraina ska hålla nyval och acceptera ryska språket som en naturlig del av landet.

Slutsatser

Vi ser att parterna står långt ifrån varandra, Min personliga åsikt är att det finns några måsten krav som parterna absolut inte kan vika ner sig ifrån.

Ryssland

• Krim måste förbli ryskt.
• Ukraina kan inte gå med i NATO
• Ukraina förbli neutralt.
• Inga NATO trupper som säkerhet i Ukraina.
• Autonomi för de separatistkontrollerade regionerna, Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansks.

Ukraina

• Säkerhetsgarantier.
• Fortsatt stöd från väst.
• Säkerhetstrupper i Ukraina.

Hur det hela går att lösas återstå att se och Donald Trump lär få gråa hår innan en lösning är i hamn.

Att sätta mer press på Ryssland i form av sektioner är inte möjligt då kraftiga sanktioner redan finns och faktum är att Ryssland klarat sig ganska bra ändå. Däremot kan man tänka sig morötter, lättnad på sanktioner och föra in Ryssland i värmen. Det kan få Ryssland att lätta på sina krav.

Det mesta tyder på att en varaktig fred kommer att tecknas av USA, Ryssland och Ukraina. EU kommer att hållas utanför. EU trupper i Ukraina kan man glömma. Ryssland kommer aldrig att gå med på detta. Däremot kan en lösning vara fredsbevarande trupper från Kina och Indien samt några andra "neutrala" stater. Fredsbevarande trupper under FN flagg. En annan slutsats är. Det finns ingen rättvis fred. Det har aldrig funnits någon rättvis fred någon gång i historien. Det finns bara en acceptabel fred.

Har Ryssland planer på att angripa hela Ukraina och Västeuropa.

Ett möjligt scenario för Ryssland skulle vara att ta kontroll över hela östra och södra Ukraina, vilket skulle hindra Ukraina från att nå Svarta havet. Enligt professor John Mearsheimer vid University of Chicago, skulle en sådan manöver kräva runt en miljon soldater för att vinna och ockupera dessa områden. Att besegra och ockupera hela Ukraina skulle kräva närmare tre miljoner soldater, vilket måste betraktas som en omöjlighet. Denna insikt från Putin var också et skäl till att Ryssland började fredsförhandlingar i Istanbul våren 2022.

Att invadera Europa inklusive NATO länder skulle kräva än fler miljoner soldater och militära resurser som Ryssland inte äger. Putin har inte resurser eller intresse av att invadera NATO-länder, vilket skulle vara självmord. Kriget i Ukraina handlar om att Ukraina ska bli neutralt och inte gå med i NATO. Ryssland har aldrig visat intresse för att invadera Europa, och Putin har klargjort att han inte har planer på att återskapa Sovjetunionen. Faktum är att varken Ryssland eller Sovjetunionen har invaderat ett västland efter andra världskriget. Sovjetunionen invaderade flera östeuropeiska länder under kalla kriget, men dessa länder var inte västländer. Ryssland har genomfört militära operationer i länder som Georgien och Ukraina, men dessa räknas inte som västländer.

Trots detta har Litauens underrättelsetjänst bedömt att Ryssland kan ha kapacitet att genomföra en begränsad kampanj mot ett eller flera NATO-länder inom tre till fem år. Det här tillbakavisas av oberoende forskare och personer som har lång erfarenhet av internationella relationer. En av dessa är Jeffrey Sachs, professor och ordförande för the Earth Institut vid Columbia University. Han rankades 2004 och 2005 bland världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine. Han påpekar vidare att Ryssland aldrig har visat intresse av att invandra Europa. Putin ser Sovjetunionens fall som en tragedi men att återskapa dess rike har aldrig visats på reell handling.

Många säger att Ukrainas kamp är vår, för om Ukraina inte vinner då kommer hela Europa att anfallas av Ryssland. Denna inställning är helt världsfrånvänd och ett uttryck för ryssfobi. För att få en stabil och fredlig värld är min övertygelse att vi måste vända krigshets till diplomati, samarbeten och ekonomisk integration. Det är den enda vägen. EU är fullständigt fel ute. Krigspolitiken måste bytas ut med fredspolitik. Se till att Ukraina och Zelenskyj måste förstå realiteter. En första åtgärd borde vara att hålla val i Ukraina. Är Zelenskyj rätt man för att leda Ukraina till fred och ett neutralt oberoende land.

Lars-Evald Kaliff